I orderrummet startar alla arbetspass med att han loggar in i datorn, kollar vilket tåg han ska ha och vart han ska köra. Sedan skriver han ut tid­tabellen. I dag är det Bollnäs som är målet.

På bangården utanför sträcker ett oräkneligt antal spår ut sig. Här och var står ett lok med Green Cargos logga. Några vagnar väntar på att bli körda – kanske till Luleå eller Oxelösund med stål från Domnarvet. Loken går i ett omlopp utan slut runt hela Sverige och kör många tusen mil varje år.

Nio av tio lokförare på arbetsplatsen är män. Bland arbetskamraterna som jobbar på bangården är det inte fullt lika enkönat – där finns 13 kvinnor av totalt 89 bangårdsoperatörer. Av alla 2 200 anställda på Green Cargo i hela landet är 12 procent kvinnor.

– Det är klart att det är ett problem att det inte är så många kvinnor som jobbar här. Men i vardagen, i själva jobbet, så märks det inte så mycket. Vi jobbar så mycket ensamma, säger Donny Sjöberg, på väg ut för att hämta »sitt« tåg för dagen.

På ena axeln bär han ryggsäcken med allt han behöver för ett arbetspass många timmar framöver. Själv kommenterar han lite skämtsamt att den är det tyngsta inslaget i lokförarjobbet. Framför allt är det linjeböckerna, som beskriver alla järnvägslinjer han ska köra på under det kommande passet, som väger. Sådant som kunde rymmas i en läsplatta i stället, muttrar Donny Sjöberg.

Varken han eller gruppchefen Robert Nordin tycker att det märks på någon direkt jargong att det nästan bara är män som jobbar här. De menar att det inte har någon större betydelse om det är kvinnor eller män, eller hur många det är av varje. Det handlar mer om hur individerna fungerar tillsammans.

– Det är personkemin som är viktig, att man ska kunna lita på varandra i alla situationer. Det krävs när man till exempel ska backa ett tåg på tusen ton. Men jag tror att många tjejer har en bild av att det framför allt är ett tungt jobb – egentligen handlar det mer om noggrannhet, teknik och kommunikation, säger Robert Nordin.

När Donny Sjöberg funderarlite mer på om det skulle vara någon skillnad om det fanns fler kvinnor bland arbetskamraterna kommer han fram till att det nog ändå skulle märkas.

– Jag tror att samtalen skulle bli lite annorlunda, men det är svårt för mig att säga – jag träffar ju inte så många tjejer på jobbet. Men många gånger pratar ju tjejer mer om känslor, det ligger liksom närmare till hands för dem. Här blir det mer snack om praktiska saker. Flugfiske och sånt.

Just nu är Green Cargo i ett läge där det mer hand­lar om effektivisering, nedskärningar och kanske uppsägningar. Då är inte rekrytering det som ligger närmast till hands. Men när företaget sökt personal de senaste åren har man försökt att få in fler kvinnor. Det har dock gått trögt. En förklaring till det är att rekryteringsunderlaget är litet – det finns helt enkelt inte så många kvinnliga lokförare.

– Vi vill ju vara en arbetsplats som speglar samhället, då kan det inte bara vara män som jobbar här. Så ser inte samhället ut, säger Robert Nordin.

Inte heller ser det utsom på Statens servicecenter. Det är den myndighet som är mest kvinnodominerad på det statliga området. Hela 81 procent av de anställda är kvinnor. På kontoret mitt i Stockholms city är kvinnodominansen ännu större – 84 procent av dem som jobbar där är kvinnor.

I fikarummet går klädseln på stolarna och tyget i gardinerna i varmt lila, precis som kronan i myndighetens logotyp. Statens servicecenter, med största delen av sin verksamhet i Gävle och Östersund, har funnits i ungefär två år och sköter ekonomi- och löneadministration åt en rad andra myndigheter.

– Jag tror att könsfördelningen inte är något som utmärker just vår arbetsplats, utan det handlar om vad vi gör. Löner och administration är typiskt kvinnliga områden, plus att det är offentligt, säger Ida Gustavsson, som är lönehandläggare.

Bredvid henne vid fikabordet sitter en av de få männen på arbetsplatsen,Urban Wallster, som är ekonomikonsult. De män som jobbar här är i större utsträckning konsulter och specialister – lönehandläggarna är nästan uteslutande kvinnor.

– Det har ju sett ut ungefär så här i staten, där jag har jobbat. Jag har dessutom nästan bara haft kvinnliga chefer, säger han.

Könsfördelningen bland cheferna på Statens servicecenter speglar också strukturen bland de anställda i stort. Mer än tre fjärdedelar av cheferna är kvinnor.

Samtalet kring fikabordet hoppar snabbt mellan ämnesområden, associationerna och skratten är många. Ida Gustavsson tycker inte att det är något särskilt med samtalstonen, inte något som är speciellt just för att de är många kvinnor. Däremot tycker hon att det märks på andra sätt. Som att det periodvis kan vara flera som har
sjuka barn. Hon konstaterar att det är en stor risk att flera på enheten vabbar samtidigt, eftersom kvinnor fortfarande tar en majoritet av sjukdagarna med barn. Det blir kännbart för de övriga, säger hon.

Arbetsplatser med ojämn könsfördelning har ofta större problem med ohälsa än mer blandade arbetsplatser. Men det syns inte på Statens servicecenter. Britt Zetterberg är HR-chef och berättar att sjukfrånvaron ligger på ungefär fyra procent, vilket inte är ovanligt högt.

Evelina Ohlsson jobbar också på enheten i Stockholm och sitter med vid fikabordet. Hon är även ledamot i STs styrelse på myndigheten och skyddsombud. Hon tror att det kan finnas en dold sjukfrånvaro.

– Många spelar med sin flex i stället för att sjukanmäla sig. Det har jag själv gjort tidigare, när jag har jobbat mycket, tills jag tagit helt slut, säger hon.

Både facket och myndighetsledningen är måna om att försöka öka mångfalden på arbetsplatsen, till exempel genom att utjämna könsfördelningen. Man har bland annat tagit fram en plan för lika rättigheter och möjligheter i myndigheten. En del i den handlar om rekrytering. Men det är inte någon quick fix.

– Vi ska exempelvis tänka på hur vi utformar annonser så att alla känner sig lockade att söka, oavsett kön och bakgrund. Men det är svårt att anställa män, eftersom det är få som söker. Däremot hoppas vi på en förändring på sikt, för nu ser vi att det är fler killar och män som utbildar sig inom löne­området. Alla tjänster ska tillsättas efter förtjänst och skicklighet, säger HR-chefen Britt Zetterberg.

På Statens servicecenter finns det inga misstankar om att de anställda har löneskillnader som beror på kön. Men en lönekartläggning ska göras under hösten.

– Min bild, från fackligt håll, är att det kan finnas ett motstånd i arbetsgruppen när vi försöker lyfta män. Både när det gäller löner och i rekryteringar. Ofta ser man jämställdhet som att det handlar om att förbättra för kvinnor, medan det hos oss kan handla om att aktivt försöka få in män. Ibland misstolkas det som favorisering eller positiv sär­behandling på grund av kön, säger Evelina Ohlsson.

Bland lokförarna på Green Cargo i Borlänge verkar inte misstankarna om positiv särbehandling finnas. I alla fall inte hos Donny Sjöberg och Robert Nordin, och i alla fall inte när det handlar om löner­na. Som lokförare har man tarifflön. Det betyder bland annat att kvinnor och män tjänar lika mycket, eftersom lönen styrs av hur länge man jobbat. Där­emot har det funnits andra sätt att särbehandla kvinnor i arbetsgruppen, berättar Donny Sjöberg.

– De första tjejerna som började här, när jag var ny, blev mer omhändertagna av de äldre arbetskamraterna som inte var vana. Det var som att man inte förväntade sig att de skulle klara av jobbet riktigt. Men så är det inte längre, inte för min generation. Nu är vi här på lika villkor, säger han.

När han har hittat rätt lok på bangården kör han i väg för att hämta upp ungefär 300 meter godsvagnar vid Domnarvet. Där ska tåget kopplas i rätt ordning innan bromsar och lufttryck kontrolleras en sista gång. Tåget avgår mot Bollnäs 14.23.

– Men för mig är det här den viktigaste tiden, då är jag hemma igen, säger Donny och pekar på raden längst ned där det står »Borlänge 23.55«.